Viss struktur har jag ändå i vardagen trots att allt virrvarr av studier som gör mig mer förvirrad än någonsin. Kanske borde jag dra ner på vissa saker till förmån för plugget, dvs träningen. Men för de som känner mig så vet ni att det för mig vore som att börja andas genom ett sugrör, ändra från färg till gråskala, hugga av min högra hand... förenklat, försämra livskvalitén. Det är en så stor del av mitt liv nu att jag inte kan tänka mig att leva utan det, eller ens dra ner på det en smula. Hej, jag heter Eva-Stina och jag är träningsnarkoman. Jag erkänner det, men jag trivs med det så varför skulle jag sluta. Kan hända att jag såsom en nykter alkoholist är en försoffad träningsnarkoman en dag, men det blir när jag är gammal och klen, tills dess..

Nu har jag dock tagit på mig något som jag kanske får ångra. Jag är ju inte den som inte kan tänka mig att gå en morgonpromenad förvisso, men det brukar inte hända dagar jag börjar kl nio. Nu har jag kommit överens med en kursare att gå tillsammans imorgon, kl 6. Förmodligen väldigt bra för hälsan, förmodligen inte bra för min skönhetssömn.. men vad tusan, den har blivit störd av diverse orsaker de senaste nätterna, kan lika gärna vara en bra sak för en gångs skull. Och jag lägger mig ju redan i pensionärsmässiga tider så vad klagar jag över egentligen. Jag broderar, jag lägger mig halv tio, jag gillar bridgeblandning och öppnar aldrig för främlingar (det kan ju vara jehovas). Nåja, det kanske inte är så farligt än. Jag tittar aldrig på "på spåret", jag löser bara korsord när jag jobbar på hemtjänsten och när jag stickar har jag dubbelt så många maskor efter sjunde varvet. Det finns nog hopp även för mig.