Lördagens högstadie-återträff blev ungefär som jag hade förväntat mig. Min bästa vän J sa att det var inte en återträff, snarare en deja vu. Klockrent. De killar som var stökigast och fullast på fester i högstadiet var det också på återträffen. Självklart fanns det flera som vuxit till sig också, som tur var. God mat, roligt folk, någon skandal och ett och annat avslöjande. En kille erkände att han varit småkär i mig i högstadiet, en av de så kallade hårdingarna. Sånt är ju alltid kul att höra. Någon tyckte att jag hade förändrats mest av alla, vilket jag inte kunde förstå, men jag tolkade det som positivt menat.. kan ju inte gärna se mycket värre ut än jag gjorde på den tiden. Den komplimang jag tog åt mig mest av den kvällen var att jag fått så bra hållning, dels för att det rent allmänt ger ett bättre intryck men också för att jag är tillräckligt kort utan att gå omkring som en säck potatis. Måste sträcka ut de stackars centimetrar jag faktiskt har.

Hur som helst en rätt lyckad kväll och jag ångrar inte att jag till slut bestämde mig för att fara. Fast jag är ganska glad att det är minst 10 år till nästa gång vi ses..