I'm not there



Igår såg jag äntligen denna film som jag egentligen aldrig fått någon rekommendation att se, snarare tvärtom. Tydligen ska det vara svårt att förstå sig på den om man inte är väldigt väl insatt i Bobbans liv. Och det stämmer. Filmen var mer eller mindre förvirrande, med en hel del hoppande i tiden och den enda gången jag kunde vara säker på att det var Bobban som det handlade om (jag antar iallafall att han spelades av olika personer) var när kate blanchet spelade honom, som gjorde en klockren tolkning av Dylan. Hon måste ha övat ett tag för att få till den lite mörkare rösten..för inte är det väl hennes naturliga tonläge?

Så fort en låt av Bobban började spelas under filmen spred sig en skön känsla i hela kroppen, en känsla av något bekant, en känsla av hemma, vilket gjorde att jag satt där med ett fånigt flin på läpparna. Det råkar vara så att min far är något av ett Dylan-freak och förutom att han sett honom live 7-8 gånger så har han alla LP's, cd-skivor, dokumentärer, självbiografier och andra böcker om Dylan. Jag har inget minne av den första låt jag hörde, men det är inte otroligt att det är en låt av just Dylan, möjligen Blowin' in the wind som min far ofta spelar på gitarren. Jag har själv haft min period då jag lyssnade extremt mycket på Dylan, men jag har aldrig varit något stort fan som pappsen. Eller av någon artist för den delen. Jag kan lyssna på en artist intensivt under en kort period, men sen blir det mer sporadiskt. Ändå har jag varit och sett honom live, för det är bara att konstatera..man måste ha sett Dylan live någon gång i livet. Han är ju en levande legend. Och fler konserter hoppas jag det blir.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0