Puh. Äntligen är eländet över. De flesta andra tyckte som jag att det var otroligt slitsamt, men de tyckte det var roligt också - det tyckte inte jag. Visst, nån minut här och var kunde vara skoj om man fick en rolig kommentar av en gäst, men i övrigt kände jag mest ångest och panik inför allt som skulle göras, allt man skulle tänka på och hur många gäster jag skulle behöva be om ursäkt till för att jag spillt vin och mat i knät på dem. Nu gjorde jag faktiskt inte det en enda gång, hur nu det är möjligt. Jag åkte på fatservering vilket var ett projekt i sig. Vi fick veta i förväg att vi skulle be den första gästen på raden att flytta på sig lite så man kom in med fatet emellan - och sen skulle alla andra följa efter. Kan tala om att det gjorde de inte. Undrar just hur många ursäktan det blev på hela kvällen.

Serveringen var dock den lätta biten, sen kom städet, men med lite mat först, äntligen! Jaså, var det varmkorv som jag inte äter? Fantastiskt. Hann äta x antal dumle och marianne-godisar plus ett korvbröd med rostad lök, ketchup och senap innan nån underbar tjej som var vegetarian kom med en vegetarisk pizza. När klockan var strax efter tre och mina ben var i amputeringsstadium så bestämde vi att några skulle komma och städa det som var kvar dagen efter, mot betalning då. Jag var faktiskt dit, men kom lite sent så det blev bara 45 minuters jobb..värt. Nu står iallafall lite söndagsvila på dagordningen och förhoppningsvis lite mys med F. Skolarbetet får vänta till imorron..