Singellivet


Ja, jag lever det och jag kommer antagligen göra det ett bra tag till. Jag har alltid varit en sån som haft pojkvän och långa förhållanden. Jag har inte varit singel länge mellan de här förhållandena heller. Nu har jag dock brutit trenden. Jag har nu varit singel i 1 år och 2 månader vilket är det längsta sen min första pojkvän. Jag har egentligen en viss kille att tacka för detta, som knäckte mig förra sommaren. Sen dess har jag backat ur så fort något verkat luta åt det seriösa hållet. Men jag tror verkligen jag menar det, att jag tackar honom. Varför ska jag ha bråttom in i ett nytt förhållande? Det är på tiden att jag tar hand om mig själv.

Även om det verkligen börjar kännas lite trist att vara singel nu så måste jag komma ihåg att jag antagligen inte kommer vara singel någon större del av mitt liv, så varför ska jag ha bråttom? Sen så har jag också nyligt insett att fler är singlar än man tror. För alla som är eller har varit singel en längre tid vet att det känns som att alla andra har någon. I lördags var jag ut med en kompis som hade med sig några andra kompisar. Jag var den som varit singel kortast tid, vilket för mig kändes väldigt underligt. Alla de här tjejerna är underbart söta och otroligt trevliga tjejer, men jo.. singlar var dem. Man blir kräsen och försiktig till slut, det är tydligt. Jag vet då att jag inte har någon lust att bli nertryckt i skosulorna igen iallafall, så det lär dröja innan jag vågar bli seriös med någon igen. Fast som sagt.. det är väl lika bra. I sommar ska jag bara ha det lugnt och skönt, inga killar och inget trassel. För att citera Björn Gustavsson: "Livin' the dream! Woooooohooooo!"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0