Jag tror det var så det stod på tavlan vi hade på väggen i mitt barndomshem. Hur som helst så kom jag att tänka på det nu, då solen glittrar lite som guld så här på morgonkvisten. Om nu det ordspråket har nåt som helst med den saken att göra. Vem bryr sig?

Den här dagen är en typiskt dålig dag som jag egentligen bara vill glömma och helst av allt skulle jag gömma mig i en garderob resten av tiden. Men med mitt nya positiva liv så kan jag inte det, jag måste kämpa på. Hoppa upp efter ett fall som ingenting och skaka av mig allt det negativa. Jag måste verkligen. Så spinningen blir av idag iallafall, fast jag har svårt att hitta motivationen. Det är bara att ta tag i det på en gång, för jag tror faktiskt att jag mår bättre av att göra det bästa av dagen än att tjura i ett mörkt hörn.

En positiv sak så här redan på morgonen är fakiskt att jag lyckades ge Diego hans öronmedicin alldeles själv. Det är inte det lättaste, för när han väl börjar sprattla så är han förvånansvärt stark för att vara en liten katt. Men det lyckades iallafall och nu behöver jag inte göra det igen förrän ikväll. Näe, undrar just om man inte ska sätta sig på balkongen och njuta lite av solen?