Först så tog det ganska lång tid innan jag somnade. Nu när det är vinter är jag så himla torr överallt och speciellt på benen, så nån gång mitt i natten vaknade jag av att jag kliade mig som en tok. Måste nog bli bättre på att smörja in mig med hudlotion, men drygt att måste göra det hela tiden. Hur som helst så somnade jag om till slut. De sista två timmarna drömde jag om min syster, som jag berättat om tidigare omkom i tsunamin. Hon var på nåt vis kvar ibland oss, bodde i en lägenhet, fast vi alla visste att hon egentligen inte levde.

Men så en dag skulle hon lämna oss, packade sina saker och kläder i väskor. Jag frågade hur det kunde komma sig att hon fanns där fast hon inte levde. Hon visste inte sa hon. Till oss hade hon liksom förberett sen länge ett slags avsked, som att vi alla visste att hon till slut måste försvinna. Hon hade ritat en bild över vårat hem där vi bodde som barn (hon var riktigt bra på att måla) som mamma satte upp längst ner på våran stora hallspegel som vi hade förr, så den täckte nästan halva spegeln. Innan hade vi massor med kort på min syster runtom spegeln, minnessaker, som mamma tog bort ett efter ett. Det var som att hon ville säga att nu har ni sörjt tillräckligt länge, nu måste ni gå vidare. Hon har funnits med oss konstant de här fyra åren, men nu är det dags. Jag vaknade strax därefter. Tårar har runnit hela morgonen och det är inte första gången det har hänt. Drömmarna kommer mer sällan nu, men när de väl gör det så tömmer det mig helt på krafter. Jag saknar min syster obeskrivligt mycket, det gör ont i varenda liten del av mig. Det kommer aldrig bli lättare, aldrig nånsin.