Man kan utan vidare ifrågsätta mitt val av aktivitet denna lördag. Till att börja med lät det som världens bästa idé. Forsränning är förmodligen inte något jag kommer få möjlighet att göra igen, och det är dessutom garanterat väldigt roligt. En mindre bagatell gör dock att det hela inte längre känns lika lockande. Kan vara att det är 2,6 grader ute och regn. Och jag kan avslöja att vi ska ha våtdräkter. För den som inte vet vad det innebär: det kommer bli snorkallt. Men jag får se det som så att fryser jag ihjäl så gör även ca 15 andra personer det så jag behöver inte känna mig ensam. Alltid något.

Jag har gått kring ämnet som katten kring het gröt (jag har alltid velat säga det, låter ju så lustigt) och även om det redan framgått kan jag härmed bekräfta att jag har en pojkvän. Jag kan tänka det och säga det högt, men det är svårt att förstå att det är sant. Jag hade ju redan förlikat mig med ett liv som evig singel. Det kom faktiskt som en fullständig överraskning, det har gått fort och alla vet ju att det inte är bra att rusa in i något. Det underliga är bara att det inte känns som att vi rusat in i något, trots den korta tid vi känt varandra. Jag är övertygad om att när man träffar den rätta så vet man direkt. Och jag visste direkt. Det är alltså inte bara en myt, inte något som personer i lyckliga förhållanden säger för att göra alla singlar ännu mer deprimerade och bittra. Nu vet jag bättre. Så träffar ni på mig framöver så får ni dra ner mig på jorden (till en viss gräns) för jag är uppe och hälsar på molnen för det mesta och kan vara svår att få kontakt med. Men fattar ni, jag är inte singel längre. Happy happy days!