Komma här och rasera hela min funk-onsdag. Inte okej. Jag brukar dansa funk varje onsdag och efter många veckors slit har jag blivit grym på koreografin och får ut maximalt av passet. Idag var det en annan instruktör. Jaha, hon är väl sjuk, det har hänt förut. Lite jobbigt med nya steg, men det kan jag hantera, det är ju samma stil på det. Tills tjejen står där uppe på scenen och säger: jaha, hej allihopa, idag ska vi alltså dansa street dance! Det var inte bara jag som fick en liten chock. Men jaja, street dance har jag alltid velat prova, tänkte jag. Den tjejen måste ha trott att vi tillhörde Sveriges landslag i street dance. Jag har inte en helt värdelös koordinationsförmåga, men där stod jag som ett fån hälften av tiden. Elaka kvinna.

Detta var ändå inte det värsta. När hon tyckte vi alla var stjärnor på dansprogrammet så delade hon upp alla i två grupper och lät oss göra programmet två gånger vardera, medan den andra gruppen tittade på. Jag mådde fysiskt illa. Jag hatar att bli uttittad på det där viset. Allra mest för att jag missade hälften av stegen. Och den gruppen jag var i bestod bara av jag-vill-stå-längst-bak-och-inte-synas-människor, vilket resulterade i att jag och två andra tjejer stod längst fram och resten stod i en klunga längst bak. Tack. Jag är inte förvånad över reaktionen när hon frågade: vi syns väl igen nästa vecka?! Ett osäkert mummel fick hon som svar. Tror jag det. Jag kommer ju såklart gå dit ändå, bara för att jag är så envis. Skit också.

Core control på det och jag säger bara, det är ingenting för veklingar. Alltså såna som mig. Vet man inte var magmusklerna sitter innan så vet man det efter fem minuter på det där passet. Varje gång jag är där och mitt i plågan kommer samma tanke till mig: hur hamnade jag här?! Bäst att jag har magrutor till beach 2009, fattas bara annat..