Återuppstår

Jag kunde visst inte hålla mig ifrån bloggandet trots allt. Om det beror på att jag saknar själva bloggandet eller på att jag är så sjukt uttråkad är jag lite osäker på, men oavsett vilket så är jag tillbaka, om än på obestämd tid. Jag befinner mig i en liten håla i västernorrlands inland, där jag bland annat träffade min första kärlek, upplevde min första fylla och genomgick min tonårsrevolt. Det är alltså med blandade känslor jag för första gången sen jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder spenderar en hel sommar här. Jag är inte här för att jag längtade tillbaka. Jag är inte här för att jag har en mängd kompisar här som jag väldigt gärna ville träffa.
Jag är faktiskt här.. för att jag tänkte att jag skulle vara lite med familjen i mer än bara några dagar, som vid jul eller midsommar. Detta var en tanke, som slank ur som en faktisk mening och innan jag visste ordet av så hade jag sommarjobb här. Fråga mig inte hur det gick till. Men nu är jag iallafall här. Myggen biter mig, den jag spenderar mest tid med är en påhittad figur vid namn House och värst av allt...ja ni som känner mig kan ge mig en tröstande klapp på ryggen nu..möjligheterna att träna här är något begränsade.

Ja, jag är ute och joggar en del, på ett spår som är 2,5 km långt, vilket innebär åtminstone samma varv två gånger. Ni förstår vad jag får utstå?! Sen var det ju det där med styrketräning. Lillebror har 2 hantlar.. men viktplattor med bara två med samma vikt..så jag får mixtra lite så jag får samma vikt på båda hantlarna. Jag säger inte att det inte funkar, för det gör det väl.. men det är inte Iksu. Jag saknar Umeå. Jag saknar mina kompisar. Det är tur att jag tjänar pengar: Vad som är mindre tur är att jag inte kommer se skymten av de pengarna förrän i slutet av augusti. Fast å andra sidan finns det roligare saker att lägga dem på när jag väl är i Umeå. Nåja.

Jag kan bara gissa att de flesta som läser detta (om nu någon alls gör det) så kanske man kan misstänka att bloggen är återupplivad pga tristess. Må så vara. Så länge det roar mig så är väl ingen större skada skedd. Och skulle det vara så att någon vill läsa det jag skriver så kanske jag till och med roar någon annan samtidigt. Hur det nu än är med den saken.. jag är tillbaka. Vare sig ni vill det eller inte.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0