Britney. Brittan. Hatad och älskad. Både och av mig, vid olika tillfällen, även om jag inte skulle använda så starka ord precis. När hon slog igenom var jag 16 och jag tålde inte henne. Inte offentligt. Hon var i min ålder, snygg, framgångsrik inom musiken som också var min stora passion..ja, ni vet.. en av killarna jag var tillsammans med lite längre, vad som nu ansågs vara länge på den tiden, avgudade den här tjejen. Jag var svartsjuk pga en kändis. Hur löjligt är inte det, kan man tycka. Men det var då. Jag var ung.

Jag älskade hur media vältrade sig i de dumheter Brittan hade för sig och jag snackade skit om henne så fort jag fick chansen, medan jag hemma i hemlighet lyssnade på hennes musik och sjöng med i låtarna för full hals. Snacka om hyckleri. Men så var det. När man har dåligt självförtroende känns det uppenbarligen bättre när man får trycka ner andra. "Hon är inte äkta", "hon har ju fake-bröst", "hon kan inte sjunga". Är det nåt jag lärt mig så är att det är fullkomligt hopplöst att jämföra sig med andra, och allra mest med superkändisar. Och att trycka ner andra ger inte bättre självförtroende. Ett bra självförtroende tror jag ingen kan uppnå helt och fullt innan man accepterar sig själv för den man är, och det har för min del kommit i takt med att jag blivit äldre och utvecklats som person.

Tillbaks till Britney, så har jag de senaste åren först gäspat åt hennes musik som inte intresserat mig det minsta, och sen skakat på huvudet åt alla galenskaper som kretsat kring henne och mest tyckt synd om henne. Förvisso visste jag inte så mycket om det för den delen efter att jag slutat läsa aftonbladet, vilket säger en del om vad den tidningen utvecklats till. Jag tror det vände när jag fick veta att hon börjat komma på fötter igen. Inte många människor skulle ta sig upp efter en sån krasch. Hela nöjesvärlden har ju gått emot henne de senaste åren, så mycket skit hon fått gå igenom. Det är otroligt att hon fortfarande hittar något att le åt. Men jag är sjukt imponerad över att hon gör och kan det.

Hon har helt klart växt i mina ögon och nu spelar det ingen roll att hon inte gör allt rätt, att hon inte sjunger live, att hon inte skriver sin musik själv. Jag tror det är först när man ser någon, som är så långt utom räckhåll för en som hon, knäckas och hamna på den absoluta botten, som man inser att de trots allt är mänskliga och inte alltför olik en själv. Man kan relatera. Hon vet hur det är att må skit. Jag vet hur det är att må skit. Och man kan ta sig ur det.

Därför var jag tvungen att se den här dokumentären ikväll. För att se hennes version av allt som hänt. Det var tyvärr lite lite dokumentär från 60 dagars filmning, men jag tyckte ändå de fick med det som var viktigt. Och jag vet en sak. Jag skulle aldrig nånsin vilja vara Britney Spears, inte ens för en dag.