Så var jag äntligen här igen. Det kan hända att det var bra för mig att spendera en sommar i lilla hålan. Det fick mig att inse att jag aldrig vill bo så igen. Jag måste få en möjlighet att vara anonym. Bosätter man sig i en håla får man räkna med att alla vet var man bor, vilken bil man kör och vad man använder för tandkräm. Tidigare har jag tänkt att ja, kanske kan jag bo i en annan håla nån annanstans i Sverige, så länge det inte är den håla som jag kommer från. Men. Jag tror det är mentaliteten jag inte klarar av. Alla känner alla, alla vet vad som händer omkring en, man får liksom aldrig ha nånting för sig själv. Man är inte anonym. Inte sagt att jag vill bo i en stad, om jag får familj alltså. Men det är antingen eller. Stad eller obygd. Typ. I en lägenhet vet man max vad grannen under- och ovanför gör - och det oftast ofrivilligt. Jag vill sköta mig själv och skita i andra. Summan av denna diskussion är alltså ingen håla. Intressant.

Jag kom iallafall till Umeå igår, kom inte in i rätt lägenhet till att börja med, då det är svårt utan nyckel, så jag bodde hos andra vänner natten till idag. Nu är jag dock någorlunda installerad i rätt lägenhet och har haft en ganska skön dag (eller schön, som Ceken hade sagt) med morgonjogging, en tur till Strömpilen, bodypump och trevligt kortspel hos vännerna i lägenheten tre trappuppgångar bort. Jag förlorade tyvärr, men just idag orkade jag inte vara en dålig förlorare. Det är annars något som förknippas med min person.. jag vet inte vad som gick fel ikväll, men jag varken fräste eller kastade något ömtåligt i väggen. Kanske, kanske är det lyckan över att åter vara i Umeå.