Lite oväntat så har jag insett att jag faktiskt har fastnat för några av de gamlingar jag gått till i sommar. Vissa lämnar inga direkta avtryck, men så finns det de där andra. Tanten B som av någon outgrundlig anledning alltid fyrar av ett förnöjt leende när jag kommer. Det första hon sa till mig på lördag morgon under dunderhelgen var "jaha, är du bakis? ääh, säg som det är nu!". Det var jag faktiskt inte. Jag är en vuxen och ansvarsfull kvinna. Host.

Sen har vi gubben T. Han brukar sitta och skämta och skratta, jag skrattar också fast jag inte hört ett ord av det han sagt. En av gångerna då jag ansträngde mig för att höra det han sa så sa han "det finns ett leende i dina ögon som jag vill tolka, men jag tror inte jag hinner det innan du slutar"..
Gubben M som jag brukar sitta och snacka skit med på eftermiddagarna, eftersom han antingen redan gjort middag själv eller förätit sig på kakor istället. Det finns många fler som jag aldrig kommer glömma, men just de här tre, de är speciella. Känns jobbigt att jag inte kommer få se dem igen. Jag vill inte bli bitter när jag blir gammal, jag vill bli som dem.